Konst i det offentliga rummet

Konst borde vara tillgängligt för alla. En stor del av våra konstskatter förvaras idag i privata hem eller i statens och länens konstmuseer. Tillgången till dessa verk är till viss del begränsad, åtminstone avseende öppettider och inträdesavgifter. Den konst som är gratis tillgänglig dygnet runt och året runt är den offentliga konsten. 1937 beslöt Riksdagen att 1 % av byggkostnaden för det som byggs i statlig regi ska gå till konstnärligt utsmyckande, det blir ibland oerhört stora summor – som i fallet med Nya Karolinska i Solna. Statens Konstråd instiftades för att bistå arkitekter och byggherrar i konstprocessen. Många anser att de blev ett slags smakdomare, varför det är befriande att se att konsten trots allt hittar sina egna fria vägar att nå ut i offentligheten.

Vad är offentlig konst?

Det offentliga rummet är alla platser dit allmänheten äger tillträde – som gator, torg och offentliga byggnader. Offentlig konst är samtliga konstnärliga uttryck på dessa platser. Det är oftast fysiska konstverk i form av monument, statyer och minnesmärken som exempelvis konstverket ”Till Raoul Wallenberg” av Kirsten Ortwed eller Estoniamonumentet av Mirosław Bałka. Det är även målningar i form av stora muralmålningar på husgavlar eller tavlorna i de olika kyrkorna.

I Stockholms tunnelbana finns det många konstverk, i stort sett samtliga stationer har konstnärlig utsmyckning i någon form. Det handlar både om skulpturer och målningar. Vid sidan av staten är även länsstyrelser och kommuner flitiga konstbeställare. Även privata bygg- och bostadsföretag har insett fördelarna med att smycka sina byggnader med olika konstverk. För att den offentliga konsten ska komma till sin rätt är det viktigt med bra och ändamålsenlig utomhusbelysning, ibland fungerar en lyktstolpe men andra gånger behöver man hela fasadbelysningar, vilken i sig kan bli en del av konstverket.

Offentlig konst är inte enbart fysisk i form av skulpturer och målningar, utan det är i lika hög grad gatumusikanter, performanceartister som uppträder i parker och gatukorsningar eller själva arkitekturen på byggnader och utformningen av stadsrummet. Även hur byggnader belyses kan vara konst, eller de allt vanligare ljudkonstverken i det offentliga rummet där ljuden alstras och förändras i takt med hur människorna på platsen rör sig.

Dubbla roller

Stat och kommun främjar den offentliga konsten genom att fördela skattemedel till inköp av konst och uppförande av monument. Samtidigt motverkar de den fria offentliga konsten i form av graffiti, gatumusiker och gerillaslöjd. Graffiti, rondellhundar och stickgraffiti ses som skadegörelse och nedskräpning. Gatumusiker och performanceartister ses i vissa kommuner som tiggare. En kommun kan ibland betala oerhörda belopp varje år för att tvätta bort ”fel” konstverk i det offentliga rummet, samtidigt som de slår sig för bröstet för ett annat konstverk som har fått konstråds och skönhetsråds gillande.

Vår konst är borta

Under senare år har många kommuner, landsting och statliga myndigheter upptäckt att konstverk, som de har beställt och inhandlat till offentliga lokaler, saknas. De har helt enkelt inte gjort inventeringar och uppföljningar under flera decennier. Ibland har konstverken slängts som skräp. Ofta har den tidigare offentliga lokalen tagits över av en friskola eller en privat vårdgivare, men man lät ”vår” konst sitta kvar på väggarna.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *